Bösmöllan, en av möllorna i Kävlingeån

fasadDetta öppna brev till Sveriges politiker har kommit oss i VDVF till del och i sympati med vår olycksbroder i Skåne publicerar vi det.

 

 


Till Sveriges politiker

Erinringar om följderna av tillämpning av ett s.k. regleringsbrev 2012 ang. ökad tillsyn av vattenkraftverk bl.a:
Regleringsbrevet i fråga tillkom under förra regeringens regeringstid. Miljöminister Andreas Carlgren var föredragande vid det regeringssammanträde som föregick den ökade tillsynen.
Följderna för vår vattenverksamhet på fastigheten Bösamöllan 1:1 i Lunds kommun har blivit katastrofala. Andreas Carlgren har i en tidningsintervju tillstått att ”Detta var aldrig vår avsikt”, ett erkännande som hjälper oss föga när vi nu står på ruinens brant.

Redan 2012 kallades  vi och ett antal småkraftverksägare till ett informationsmöte på Länsstyrelsen i Kristianstad. Vi informerades om planerna på stängning av småkraftverk och utrivning av dammar etc. men blev lugnade av tjänstemannen Maria Nitare, som med ett maliciöst leende menade att vi kunde söka tillstånd för fortsatt drift ”om ni har råd”.

Vi återvände hem lätt slokörade  men hade dock haft svårt att ta till oss budskapet stäng- riv ut. Vi trodde då att vi levde i ett rättssamhälle där den enskildes egendom i normala fall är skyddad av lagen. De flesta av oss innehade äldre tillstånd i någon form.

Senare under året besöktes vi av en delegation från Länsstyrelsen med Maria Nitare et consortes. Efter viss korrespondens erhöll vi slutligen ett Länsstyrelsebeslut, daterat 2013-05-13, där vi tillhölls att söka nytt tillstånd till pågående vattenverksamhet, alt. att vid vite stänga kraftverket och avvakta rivningsbeslut. I skrivelsen redogjordes för ”Hur man överklagar” trots att man på förhand insåg att överklaganden var meningslösa. Vi överklagade i god tro och fick i sinom tid i dom från Mark- och miljödomstolen  ett beslut att vi var tvungna att söka tillstånd. Alternativet att stänga kraftverket gavs inte på nytt. Rävsaxen hade slagit till. Det var från början meningen att vi skulle lockas att in i ett hopplöst ansökningsförfarande med oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Länsstyrelsen hade funderat ut en djävulskt infernalisk plan: I stället  för att ärligt bemäktiga sig privat egendom genom ett expropriationsförfarande, som brukligt är när det allmänna vill förändra, valde man att försöka svälta ut oss.

Ansökan är nu klar och insänd till en kostnad av 291000:- och nu börjar slakten. Den ena institutionen efter den andra opponerar sig, varje opus måste besvaras och advokatkostnaderna stiger.

Ämbetsverket Kammarkollegiet yrkar ”ersättning för rättegångskostnader med belopp som senare anges”. Havs och vattenmyndigheten yrkar på ersättning med belopp ”som kommer att anges senare”.

Svårt att förstå hur en myndighet med avlönade tjänstemän kan yrka ersättning i fall som dessa. Ingår det inte i en tjänstemans arbetsuppgifter att agera på arbetsgivarens bekostnad?

Till historien kan fogas att verksamheten återstartades på 90-talet efter hörande av Länsstyrelsen. Driften inspirerades av den dåvarande energiroron. 9 öre/kWh utbetalades från staten som stimulans och vidare utbetalades elcertifikatersättningar i ett antal år. Verksamheten genererade skatteinbetalningar om minst 100000:-/år i ett antal år. Nu riskerar  vi att drivas från gård och grund. Vi ser ingen utväg ur rävsaxen. Man borde kunna få amnesti pga hög ålder och hjärtproblem. Den miljöfarliga vattenkraften kan vi omedelbart stänga av. Vi anser inte att vi varit kriminella.
Gunvor & Åke Stridh, Bösmöllan 261, 22594  Lund            www.bosamollan.se